"Jag kan inte titta på honom. Det går inte. Tårarna börjar bränna bakom ögonlocken och jag får en klump i halsen. Alla ärr som jag har inom mig rivs upp. Jag vill bara tillbaka till hans famn. Jag vill bara gå fram till honom och krama honom och aldrig släppa taget. Hans famn var trygghet för mig. Nu kan jag inte röra honom längre. När jag går förbi honom i korridoren och känner värmen från hans kropp så är det som att någonting hugger till i magen och jag får svårt att andas. Mina knän blir svaga och jag blir tvungen att säga till mig själv att skärpa mig. Samtidigt frågar jag mig själv varför. Varför var han tvungen att välja mig? Visst är det mitt fel också. Men det var han som tog initiativet och jag kunde inte säga nej. Jag var för svag. Jag har alltid varit för svag. Och nu blir jag så arg. Varför valde han mig av alla tjejer? Just mig.

Jag hatar att han är så bekymmersfri. Att han inte bryr sig. Tror att allt är så lätt och att det kommer lösa sig. Han tänker inte på att han sårar någon. Mig. Eller rättare sagt, han vet inte. Eftersom jag är för svag för att säga vad jag känner. Jag låter bara allt passera. Alldeles för många gånger har jag låtit mig själv såras. När ska jag lära mig att backa innan det är för sent?

Jag hatar mig själv för att jag är svag. Jag hatar mig själv för att jag låter folk trampa på mig. Jag hatar mig själv för att jag inte kan säga nej."

-Gammal text-